Söndagsritt

Det är mycket på hästfronten nu för min del. Jag har bestämt mig för att jag vill utvecklas och söker nu därför en häst som är mer utbildad. Prisklassen blir högre men förutsättningen för att lyckas stiger! Man tröttnar ju också tyvärr när man märker att det inte är roligt längre. Needy är en rolig häst att rida med hennes ringa ålder och utbildningsgrad gör henne svårriden. Jag har tröttnat för att jag känner att min utveckling fokuseras mer på Needy än på mig själv som ryttare.
Jag red Mimmi idag och det känndes som en saga, jag blev en prinsessa. På min ståtlige springare begav vi oss över bergen osv.
Mimmi är Michans häst. Hon har en stark personlighet med mycket egenvilja. Hon är nästan en decimeter högre än Needy och tävlad t.o.m La:4 i dressyr. Det tycker vi om! En häst som vill jobba och samla sig! Allt det jag lärt mig på Needy blev på ett konstigt sätt enklare på Mimmi. Hon förstod det jag ville och gjorde som jag sa. Även om det såg lite halvtaskigt ut så förstod hon vad jag ville, Needy förstår inte. Henne får du lära och berömma när hon gör rätt. Det känns som hon sinkar mig.. som hon är ett barn jag måste lära och inte en läromästare att utvecklas med.

Needy har varit skadad nu denna veckan och gått på smärtstillande. Hon har fått dela sjukhage och allt det trassel som hör till. Hon hade slitit till sig i hasen och hade brännmärken som vätskade sig. Fråga mig inte vad hon gjort men så här gick det till när jag såg det:

- Needy kommer alltid när jag ropar. Inte bara kommer, hon travar, gnäggar om vart annat. Jag skriker fast jag inte ser henne och jag förväntar mig ett högt gnäggande som hon alltid gör. Men nu hör jag henne inte och ser henne inte. Jag ropar ännu en gång henne namn och hoppas att hon bara inte hört mig, jag står ju trots allt över 100 m ifrån henne. Jag går närmare och ser att Celeste, en frieser i samma hage som Needy, står ensam vid grinden. Ännu mer bekymrad går jag fram till Celeste som redan hört mig sen länge och förväntar sig att jag ska ta in henne. Jag tittar ut över hagen och ser till slut Needy allra längst bort i hagen. Hon står helt stilla. Jag ropar förtvivlat på henne och hon börjar liksom veva med sitt huvud. Då förstår jag att något är fel, mycket fel. Vevandet är ett rop på hjälp och jag springer genom hagen till henne. Då ser jag till min stora fasa det som är alla hästägares mardrömar. Needy står på tre ben. Jag går närmare henne, men i panik kastar sig Needy bort och låter sig inte fångas. Jag förstår att det måste göra hemskt ont. Tillslut får jag tag på henne... efter både veterinär och vila mår nu Needy bra igen. Hon hade antagligen gjort sig illa i hagen. Tänk om benet vore brutet..

Det var allt för denna gång, kramar Isa